Tappat tron

Jag börjar tappa tron på att det är ljus jag borde jobba med. Har inte jobbat med det på ett tag nu och det känns som om de få kunskaper jag har i ämnet långsamt tynar bort. Försöker tänka på minnen, stunder, då det kändes som det mest självklara i hela världen, att jobba med ljus. Men jag tror jag har förlorat orken att kämpa. På sätt och vis finns motivationen. Det finns ju inget mer i världen jag önskar mig mer än ett jobb. Men negativa tankar dyker upp och säger att ljus kanske inte är min grej. Jag menar vad har jag fått det ifrån? Kanske från mitt slutprojekt, My Clydeside Valentine, som var bland det roligaste och intensivaste jag gjort.

Är det där jag ska hitta kämparglöden igen, genom att söka mig till liknande situationer? Ja man kan väl lika gärna börja i den änden som någon annan och teatrar finns det som tur några stycken. Fast som jag nämnde i mitt förra inlägg, konkurrensen är nog stenhård.

Åh grymma öde, varför föddes jag inte med en fantastisk röst, så hade jag kunnat bli rockstjärna istället!!

Jagade drömjobbet, ramlade 10 m innan målsnöret...

Jag sökte nyligen jobb på min drömarbetsplats. Ringde dem idag för att höra om de hunnit läsa min spontanansökan. Får veta att folk står i kö för att få arbeta där. Vilket jag förstår. Så längst fram i kön står såklart de som gjort praktik där, men de skulle sätta in min ansökan i en pärm och vem vet...

Visst det var en chansning och jag borde nog ha fattat att jag inte är den enda ljusintresserade människan som vill jobba där. Men varför känns det så jobbigt då. Alla säger ju att det är så bra att företag vet om att man finns. Men vem har egentligen fått jobb genom att de finns i en pärm? Tror nedstämdheten kommer ifrån att det känns som att jag borde ha börjat med detta jagande för 8 år sen. Närmar mig 30 och har precis påbörjat en ny karriär. Hade jag varit 20 så hade man gladeligen humpat i 5 år. Men jag vill jobba med ljus och jag vill göra det nu!

Vet att jag gnäller, men varenda motgång gör att jag bara vill ge upp. Det är kanske inte meningen att jag ska vara ljustekniker. Var har jag fått det ifrån? Samtidigt känns det försent att börja med nått annat. Men det finns väl inget annat att göra än att försöka hitta ett jobb och få tillbaks lite glädje i livet...

Lågenergilampans uppgång och fall

Inte ens ett år efter det att tillverkningen av glödlampor stoppats har det nu kommit nya forskarrön om lågenergilampor. Det var väl tanken ur miljösynpunkt att dessa ljuskällor skulle rädda världen. Nu visar schewiziska forskare att denna ljuskälla avger farlig ultraviolett strålning. Det ska sägas att människor påverkas om de befinner sig 30 cm eller närmare lampan. Dessutom är det inte helt uträtt vad de långsiktiga konsekvenserna är. Det man vet är att om man sitter nära lampan under lång tid kan det uppstå rodnader på huden. Det står lite mer i denna artikel från aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6943391.ab

Tycker det verkar lite typiskt. Vi tror att vi har lösningen på ett problem och så visar sig lösningen ha brister. Jag är ju en av dem som verkligen saknar glödlampan. Det var en vacker och trivsam ljuskälla och hade vi bara funnit ett sätt att tillvara ta all värme den avgav, så hade den inte ansetts som en sådan miljöbov. Jag har varit emot att automatiskt byta ut alla glödlampor i hemmet till lågenergi. Även om jag möter många som stolt berättar att de gjort just det. Jag vill hävda att lågenergi passar på vissa platser och nu har jag tydligen forskning som stödjer detta.

För att avsluta på ett positivt sätt vill jag rekomendera halogen lampan. Den har ju fått ett uppsving efter glödlampan gick i graven, eftersom det är det enda glödljuset som är tillverkas numera. Det enda tråkiga med den fina ljuskälla är att den tenderar att surra väldigt mycket när man dimrar den. Men kan man leva med det, kan man åtminstone få ett mycke vackert ljus hemma. 

Nio egna gigg

Sedan jag slutade skolan i juni förra året har jag varit ansvarig ljustekniker på åtta gigg. Det nionde är mitt slutprojekt. Jag har påbörjat en lista över alla konserter (och annat) som jag ansvarat för sedan examen. Det är ganska trevligt eftersom man får svart på vitt att man gjort något sedan examen. Sen kan jag tyvärr inte skryta om att jag gjort särskilt avancerade gigg. De flesta på listan är klassiks musik. Vilket har en ganska enkel ljussättning. Men man inser ju också att alla gigg har sina friheter och sina problem.

Fast mitt slutprojekt är nog fortfarande det roligaste jag gjort. Kanske för att man då verkligen var del av ett projekt. Det är skillnad på att vara en grupps ljussättare i en dag eller i en vecka. Mitt näst roligaste var schlagershowen jag gjorde i julas. Igen så var det ett lite längre gigg. Den här listan är alltså bra på mer än ett sätt. Inser ju att jag helst vill jobba med projekt som vara ganska länge. Så bra då att jag äntligen ska ge mig i kast med min drömarbetsplats...

Varning för positivt tänkande!

Yes, ytterligare ett gnälligt och (beroende på hur man ser det) negativt inlägg på min blogg. Men så är det. Livet är skit just nu, så det är svårt att skriva om kattungar och solsken.

Istället måste jag skriva om positivt tänkande. Senaste avsnittet av Kobra behandlade detta ämne (ligger säkert uppe på svt.se/play, om någon är nyfiken) och det tog upp en del intressant saker som jag span vidare på i mitt huvud. Bland annat visade de en snutt ur filmen The Secret, de handlar om hur positivt tänkande kan ge dig allt du vill ha. Jag hade en vän som trodde stenhårt på The Secret. Själv är jag skeptisk. De menar att man ska föreställa sig hur man vill ha det och så kommer det bli så. Eller snarare så kommer man fokusera på visualiseríngen och jobba mot sitt mål. Men jag kan säga att detta inte funkar, inte för mig i allafall. Jag är jättebra på att visualisera och dagdrömma. Kan fantisera ihop ett helt liv på 20 min. Varje gång jag söker ett jobb som jag verkligen vill ha, fantiserar jag ihop hur det kommer vara att jobba där. Inte fan har jag fått nått jobb för det!
Lösningen för mig är inte att jag måste kunna "se" mitt mål i huvudet. Detta snackar alltid livstilscoacher och liknande människor om. Jag kan se massor av saker i mitt huvud, grejen är att hitta motivationen och modet att förverkliga mina drömmar. Jag säger inte att metoden inte funkar och att det inte finns människor som inte behöver hör att de måste visualisera. Men för egen del är det överskattat. Det är handling och inte ord som räknas.
Förresten har jag hittat en ny idol genom Kobra, en författare, Barbar Ehrenreich. En amerikanska som bl.a. skrivit en bok med tilteln, Smile or die. Måste så klart få tag på den. Hon pratar om hur positivt tänkande faktiskt kan användas för att kotrollera männsikor. Tog bl. a. upp exemplet hur USAs fd. utrikesminister Rice inte ville komma med negativa inlägg, därför att USAs fd. president Bush bara ville ha positiva männsikor på sin stab. Helt vannsinigt om man frågar mig. Hon kom på ideén till denna boken när hon fick bröstcancer och en läkare sa till henne att tänka positivt och se på cancern som en gåva som skulle göra henne till en bättre människa. Jag förstår inte hur en läkare kan uttrycka sig så dumt. Så klart ska man uppmuntra cancerpatienter att kämpa, men att be dem att se en dödlig sjukdom som en gåva är inte klokt. Min vän som jag berättade om tidigare, hon var som sagt väldigt duktig på att tänka positivt. Även hon drabbades av cancer. Det spelade ingen roll att hon tog det fenomenalt lugnt och bra när hon fått beskedet. Vi hade många diskussioner om hur hon tänkte positivt och (i allafall till en början) lät hon inte cancern påverka hennes humör. Men allt det spelade ingen roll, efter två år så gick hon bort. Samma år som hon skulle fylla 30. Så därför tar jag kanske extra illa vid mig av att en läkare uttrycker sig så klantigt. Visst var säkert min vänns sista år bättre därför att hon var positiv, men enbart positivt tänkande tar inte bort cancerceller.
Nu blev det lite tungt här, men jag måste ändå avsluta med den största anledningen till att Barbara Ehrenreich har blivit min idol. Hon är den första människa jag hör i ett officiellt sammanhang som vågar säga att positiva människor är jobbiga. Då menar hon (och jag) männsikor som jämt är glada. Oavsett vad som händer eller när du träffar dem så är de alltid glada. Både hon och jag finner sådana människor mycket uttröttande. Jag blir faktiskt riktigt arg av den attityden. Visst allting behöver inte vara skit jämt, men allting KAN inte vara bra jämt.
Till sist vill jag bara nämna att man faktiskt kan nå framgång med ett negativt tänkande, titta bara på Martin Kellerman och hans serie Rocky.

Fortfarande utan jobb

Visst finns det ett uttryck som går, "ur led är tiden". Kan inte minnas vem som sa det eller om det var så de sa. Men jag håller med, fast jag skulle vilja skriva om den i en liten mer modern och kraftfullare uttryck. "Åt helvete är tiden". Så känns det just nu. Det blev inget jobb genom Adecco, allt p g a att jag inte har ett körkort. Jag förstår arbetsgivaren, man måste kunna skicka iväg folk på egna gig och då kräver det att man har körkort. Jag hoppades väl lite naivt att de skulle tycka jag var så bra att de skulle vilja ha mig ändå. Anledningen till att jag inte har nått körkort är att jag inte har pengarna och utan ett jobb kommer jag heller aldrig få ihop resurserna. Känns som att jag är fast i ett moment 22.

Nu försöker jag, trots att det går emot min natur, tänka positivt. "Det var säkert nån mening med att jag inte fick jobbet". "Jag kommer hitta ett mycket roligare ställe och jobba på". Jag ni vet sånt där man lär sig att intala sig själv när livet inte går som man vill. Tyvärr så har min ekonomiska situation ställts på sin spets. Så förutom av känslan av att vara ratad är jag nu lamslagen av att inte kunna betala min räkningar. De senaste två dagarna har jag nästan inte tagit mig ur sängen. När jag väl gjort det, vill jag bara grina. Försöker aktivera mig. Men det är extremt svårt att sitta och skriva peppiga ansökingar eller ringa potentiella arbetsgivare, när allt man vill gör är att lägga sig ner och grina ännu mer. Det värst är väl att jag bara har mig själv att skylla. Det leder ner en väldigt negativ spiral, där jag bara skäller på mig själv och mår dåligt. Får alltså ännu mindre gjort. Nä, just nu är livet verkligen inte kul.

Uppdatering av Adecco jobbet

Intervjun fick superbra! Killen på Adecco tyckte jag var en toppen kandidat och ville gärna rekomendera mig till kunden. Har alltså spenderat denna vecka med att jaga honom för att se om det blir en andra intervju och det blir det!
Nån gång nästa vecka ska jag alltså på intervju på det faktiska företaget. Pirrar som bara den i magen, men försöker fortfarande hålla huvudet kallt. Det är nog det svåraste. När det går så här bra, så lägger man gärna "alla ägg i en korg". Försöker leta andra jobb, men är helt oinspirerad och tänker egentligen bara på Adecco jobbet.
Det skrämmer mig lite också....tänk om jag får jobbet...hjälp! Har ju tidigare skrivit att ett av min största problem just är mitt dålig självförtroende. Det är ganska svårt att lita på att man kan ett yrke som man utövat i ett par månader. I och för sig pluggat i två år. Men att plugga och faktiskt utöva är två helt olika saker.
Men nu ska jag hålla mig cool men positiv.

To whom it may concern

Som ni sett har jag försökt piffa till bloggen lite, inte helt nöjd men på väg åt rätt håll. En sak som slog mig var, det behövs mer bilder på denna blogg. Så till mig själv, skärpning!

Ännu mer optimism, vad har hänt?

Vill egentligen inte ta ut segern i förskott, men det börjar röra på sig så smått. I mitt förra inlägg nämnde jag ett jobb jag sökt via Adecco och nästa vecka ska jag dit på intervju. Så jäkla glad!
Dessutomhar jag äntligen fått in min ansökan om starta eget bidrag till ams, som sagt saker och ting börjar röra på sig. Men jag försöker hålla mig kall. Ska förbereda mig väl inför intervjun, men ändå komma ihåg att det finns en risk att jag inte får jobbet. Och om jag inte får det ska jag försöka att inte se det som världens största nederlag. Jag har ju för vana att pendla mellan ytterligheter och det är inte riktigt bra för psyket. Så jag försöker njuta av det faktum att det händer grejer, men slutar ändå inte leta jobb.

Optimism?

Tänkte för ovanlighetens skulle skriva något positivt.
Jobbletandet har gått förvånansvärt bra. Alla ljusföretag jag har kontaktat har (mer eller mindre) glatt sagt: "ja, vi kan absolut ha nytta av dig i framtiden. Mejla lite info." Det känns ju gött. Dessutom ringde min f.d. jobbcoach och tipsade om ett ljusjobb som låg ute på Adecco och eftersom han har jobbat där skulle han personligen ringa upp rekryteraren och rekomendera mig. Då känner man sig som en bra människa, jag menar han känner ju inte mig särskilt väl, men vill ändå personligen stå för att han tycker jag ska ha jobbet.

Dessutom har jag nästan fått ihop min ansökan om starta eget bidrag. Bara en knepig budget kvar och jag har fått hjälp om hur jag ska skriva. Nu ska bara vissa prisuppgifter falla på plats. Jag har faktiskt varit väldigt nära att lägga ned detta med eget företag. Tänkt att just nu kanske det mer stjälper än hjälper. Alla säger ju att det inte ska vara så svårt att dra igång igen om man måste. Men samtidigt är det nått i mig som säger att jag får inte riktigt ge upp än. Så jag gör väl inte det.

Måste också säga ett stort TACK till alla vänner och även min familj, som alla hejjar på mig och tycker att jag är bra. Det är tur för mig att ni finns!

Doubt

Nej, jag är inte en nunna som tvivlar på vad det är prästen gör med små pojkarna. Det är filmen Doubt som är väldans bra och sevärd. Har dessutom två av USAs bästa skådisar i huvudrollerna. Nä, den jag tvivlar på är tyvärr mig själv. Eller snarare min förmåga. Att vara ny i en bransch med ingen tidigare erfarenhet är inte lätt. Jag ska övertyga företag om att de borde anställa mig som ljustekniker, samtidigt som jag varje dag måste övertyga mig själv om att jag faktiskt kan något om ljus. Visst jämför man med för två år sen så kan jag massor, men kan jag tillräckligt för att vara en tillgång? Det är mycket tvivel i mitt huvud, men jag hoppas att i slutet av denna veckan kunna skriva ett mer positivt inlägg. Så tillbaks till telefonen och på med säljar rösten...

December '09 vs. Januari '10

Har inte haft motivationen att blogga på ett tag, men nu är det mycket som behöver komma ut...

December var min bästa jobbmånad hittills. Vi hade en middagsshow med julbord och artister på jobbet som jag fick sköta. Sen var det lite andra små gigg här och där. Kändes verkligen jättebra, börjar bli mer och mer trygg i min roll på jobbet. Tyvärr började inte 2010 lika bra. Jag har bara ett gigg inplanerat denna månad och är (p g a  mitt företag) avskuren från socialens bidrag. Detta kan man ju se som en kniv mot strupen att det nu är dags att satsa på företaget eller lägga ned (förtillfället såklart). Vilket jag försöker med, men att skriva en affärsplan och lägga en budget är inte det enklaste. Hade nog en föreställning när jag slutade skolan, först börjar man jobba som assistent på ett eller flera företag. Efter ett tag får man mer och mer ansvar och tillslut kanske man har så mycket kunskap och kontakter att man bryter sig loss och startar eget. Nu är allt helt bakvänt. Här står jag med väldigt lite branscherfarenhet och en del kunskap och ska alltså övertyga folk om att de ska hyra mina tjänster. Det känns lite smått vansinnigt.

Men visst det går säkert att vända på det till något positívt. Det är bara kämpigt när man inser att man kommer vara tvungen att kontakta typ 100 företag och hoppas på att åtminstone 5 av dem visar intresse. Nä det är ínte lätt att hitta motivationen. Här om kvällen var jag så nere att jag var beredd på att ge upp och skola om mig (ja, jag vet att det svänger fort, med tanke på att jag för en månad sen hävdade att jag har drömjobbet). Men efter ett samtal med en god vän och en scen ur en film, så känns det lite bättre. Det är bra med vänner som alltid stöttar och kan se saker ur en annan synvinkel. Scenen var ur filmen The Wackness och det lustiga var att den var riktigt dåligt ljussatt. Det var väl så jag insåg att jag faktiskt tycker om det här med ljus. Det gäller väl bara att bita ihop, lyssna på den optimistiska rösten i mitt huvud som säger att allt löser sig.