Jagade drömjobbet, ramlade 10 m innan målsnöret...

Jag sökte nyligen jobb på min drömarbetsplats. Ringde dem idag för att höra om de hunnit läsa min spontanansökan. Får veta att folk står i kö för att få arbeta där. Vilket jag förstår. Så längst fram i kön står såklart de som gjort praktik där, men de skulle sätta in min ansökan i en pärm och vem vet...

Visst det var en chansning och jag borde nog ha fattat att jag inte är den enda ljusintresserade människan som vill jobba där. Men varför känns det så jobbigt då. Alla säger ju att det är så bra att företag vet om att man finns. Men vem har egentligen fått jobb genom att de finns i en pärm? Tror nedstämdheten kommer ifrån att det känns som att jag borde ha börjat med detta jagande för 8 år sen. Närmar mig 30 och har precis påbörjat en ny karriär. Hade jag varit 20 så hade man gladeligen humpat i 5 år. Men jag vill jobba med ljus och jag vill göra det nu!

Vet att jag gnäller, men varenda motgång gör att jag bara vill ge upp. Det är kanske inte meningen att jag ska vara ljustekniker. Var har jag fått det ifrån? Samtidigt känns det försent att börja med nått annat. Men det finns väl inget annat att göra än att försöka hitta ett jobb och få tillbaks lite glädje i livet...