Den svåra balansgången

Hur tjatig får man vara mot en arbetsgivare, särskilt när man bara är timanställd? Vågar man planera in privata tillställningar när man inte vet om man kommer att jobba? Sitter just nu i en position som inte är ideal för hur jag fungerar som människa. Jag gillar att planera, lite som kommunisterna har jag gärna en fem års plan. Men med ett jobb som ljustekniker/hump på timmar, måste jag vara beredd på att scheman ändras fort. Det är väl en sak, men att jag inte ens kan få ett prelimenärt schema börjar gå mig på nerverna. Har vänner som vill hälsa på mig, släktingar som fyller år och ja allt annat som alltid pågår i allas privatliv. Balansgången är att jag inte vet hur jag ska agera nu. Har tjata på mitt jobb om att jag vill ha ett preliminärt schema, men inget händer. Ska jag då våga börja planera in saker iallafall och sen får det gå som det går? Känner att jag inte mår bra av detta, känner mig nedstämd och orolig. Kanske låter överdrivet att jag mår psykiskt dåligt, men stabilitet är väl viktigare än man tror ibland.