Börjar känna mig mer och mer som en ljustekniker. En lite osäker ljustekniker, men ändå. Har dels kört en egen popkonsert och en klassisk konsert på jobbet. Begick misstag på bägge giggen, men det känns som att jag lärt mig och det kommer bara gå bättre och bättre. Lite ovanligt att vara så positiv, men ganska trevligt.
Fast att (arbets)livet är så ostabilt har gjort mig rejält deppig på sistone. Det är lite jobbigt att inte kunna planera några månader i förväg. Vänner vill träffas, familjen vill umgås, jag vill hitta på saker, men alltid måste man säga/tänka, "ja så länge jag inte får jobb". Tänker att det ska motivera mig att söka ett till jobb eller ett annat som ger mer stabilitet, men som alltid går jobbsökandet långsamt fram. Jag tror ju på att alla situationer vi hamnar i lär oss nått, klysigt jag vet. Men jag undrar om det här jobbet ska lära mig att jag måste bli mer flexibel. Allt behöver inte vara minutsiöst planerat ett halvår framåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jobb är en städig källa till olustkänslor, antingen har man prestationsångest för jobben, eller ångest för att man inte har något. Underligt, eller hur!
SvaraRaderaMen en ambigiös och duktig tjej som du kommer det att gå bra för! Stå på dig!